Referat föreläsning av Hilde Nybom
Arvsgång och selektion
I aveln arbetar man med kvantitativt nedärvda egenskaper där arvsgången oftast är okänd. Kvantitativ nedärvning – även kallad polygen nedärvning. Egenskaper som påverkas av många gener och miljöfaktorer i samverkan (har en komplex arvsgång).
Selekteringen av avelsdjur sker på olika sätt:
- Stabiliserande selektion för ”lagom” proportioner, vinklar, höjd, vikt etc.
- Destabiliserande selektion (ensidig) för att förstärka ”rastypiska” detaljer som t ex grövre benstomme, kraftigare förbröst, strävare päls, mer muskler etc.
- Ibland händer inget trots att man selekterar – ärftligheten är låg, mycket komplex eller miljöpåverkan är betydande t ex höftleder.
Kvantitativ nedärvning
Stabiliserande selektion innebär att man främst använder de hundar som ligger i mitten av normalfördelningskurvan (idealet).
Vid destabiliserande selektion använder man hundar som är lite extremare än genomsnittet och då blir hundarna i följande generationer allt mer extrema.
Inavel
Seriösa uppfödare selekterar noga (både stabiliserande och destabiliserande) för rastypiska detaljer. Konsekvensen av detta blir att en mindre del av genpoolen överanvänds och hundar med de önskade generna är ofta släkt! Resultatet blir ökad inavel.
Inavel ger högre andel recessivt nedärvda sjukdomar, fler veterinärbesök under livstiden och kortare genomsnittlig livstid. En inavelsökning av 10% ger en genomsnittligt kortare livstid med 6–10 månader och minskar kullstorleken med en valp. Det ger också sämre immunförsvar med högre cancerfrekvens.
I en artikel av Jansson & Laikre, 2018 redovisades förändring av inavelsökningen över tid med hjälp av SKK:s hunddata för 12 svenska hundraser. Den genomsnittliga inavelsökningen beräknades för hundar som levde 1980, 1990, 2000, 2006 och 2012. Under denna period visades att den genomsnittliga inavelsökningen för alla 12 raserna steg från 3,3% till 6,6%. Den mesta ökningen skedde mellan 1980 och 2000 varefter kurvan planade ut.
I en annan beräkning för långhårig collie, korthårig collie och schäfer visade det sig att inaveln minskade från början av 2000-talet, men att kurvan nu har planat ut. Minskningen antas bero på ökat internationellt utbyte och ökad medvetenhet genom RAS-arbetet.
För schnauzer har det skett en minskning av inavelsökningen från 3% till 1% under perioden 1990 till 2022. I kurvan visas en polynom trendlinje som antyder att minskningen av inavelsökningen har planat ut.
Inavelsberäkningen för schnauzer ser ju bra ut, men i avelsdata görs den över 5 generationer. Hur ser det ut om man om man räknar över fler generationer?
DNA-baserade beräkningar visar att flertalet hundraser ligger mycket högre i inavelsökning. I en artikel av Bannasch m.fl. undersöktes närmare 50 000 hundar i 227 raser. Dessa raser hade en genomsnittlig inavelsökning på 24,9 % vilket skulle motsvara parningar mellan helsyskon eller förälder och avkomma.
Lantraser som svensk-dansk gårdshund och mudi har låga värden – 8 respektive 10 %. Blandraser har också lägre värden. För PSK:s raser ligger inavelsökningen på högre värden:
- Dvärgpinscher 22 %
- Schnauzer 27 %
- Affenspinscher 29 %
- Pinscher 32 %
- Dvärgschnauzer 33 %
Det är stor skillnad på vilka som blir avelsdjur vid en jämförelse mellan varg och tamhund.
| Varg | Tamhund | |
| Vad avgör vilka som blir avelsdjur? | Slump, hälsa, viss utavel | Utseende, hälsa, mentalitet |
| Förhållande tikar/hanhundar | Lika många tikar som hanhundar | Betydligt fler tikar än hanhundar |
| Hur avgörs parningar | Inavel undviks | Viss linjeavel eftersträvas |
| Antal valpkullar | Alla får cirka 2 kullar | Tikarna får i genomsnitt 2 kullar, hanhundarna betydligt fler. |
Hur stor är avelsbasen för schnauzer
Diagrammet visar registreringar från 1990 till 2021 PS (serie 1), S (serie 2) och totalt (serie 3).
Trendkurvan beräknad efter fem års glidande medelvärden och visar en utplaning efter flera års sjunkande registreringar. Registreringarna låg årligen i regel över 200 st fram till 2012 och sjönk därefter till runt 150 st.
Matadoravel
I avelsdata redovisas utnyttjandet av hanhundar i % av registreringar under den senaste femårsperioden. Enligt SKK bör hanhundar maximalt ha en procentandel av de senaste fem årensregistreringar understigande 5%. Enligt Hild Nybom bör hanhundar inte (med cirka 150 registreringar om året) få mer än 30 avkommor eller cirka 4-5 kullar.
Hilde Nyboms råd för att undvika matadoravel:
- Utnyttja fler ”buskhundar”
- Internationell samordning
- Noggrann genomgång av stamtavlor – importhundar kan ha nära släktskap med tiken.
Barnbarnskurvor
Viktigare än antalet avkommor är antalet barnbarn! Avelsdata redovisar vilka hundar som producerat många avkommor som gått vidare i avel. Långvarig avelskarriär är bättre än en kort eftersom den möjliggör utvärdering av hälsa och mentalitet hos de första avkommorna samt att se hur många av de första avkommorna som själva gått vidare i avel.
Två ytterligheter från avelsdata
| Hund | Född | Svenska avk | Övr avk | Sv barnbarn | Övr barnbarn |
| A | 1990 | 88 | 1 | 82 | 2 |
| B | 2001 | 14 | 19 | 86 | 44 |
Båda hundarna har över 80 svenska barnbarn, men hund B har bara 14 svenska avkommor, vilket är väl under gränsen för matadoravel. Exemplet visar betydelsen av att sprida ut utnyttjandet av hanhundarna över en längre period och följa upp vilka avkommor som går vidare i avel.
Motsatsen till matadoravel – låt alla vara med!
Genom att identifiera hundar som är ovanligt lite släkt med resten enligt långa stamtavlor och låta dessa bli föräldrar till relativt många avkommor. Man kan också utnyttja hundar med jämförelsevis ovanligt DNA som då kan bli föräldrar med relativt många avkommor. Hundar som istället har samma DNA som många andra bör användas mindre i avel.
FCI-regler för mer diversitet
Gör inte rasavgränsningarna snävare genom olika begränsningar.
(Ett exempel på begränsningar är att utesluta hundar med HD C)
Hur räddar man dagens hundraser?
Luckra upp rasavgränsningarna?! Idag har flertalet hundraser en genetisk beräknad (baserad på DNA-analyser) inavelsökning på 10 till 40%. Detta ökar andelen hundar med recessivt nedärvda sjukdomar, fler veterinärbesök, kortare livslängd, dåligt immunförsvar och försämrad fertilitet.
Vad göra?
- Fokusera mer på basal anatomi och rörelser och mindre på rastypiska detaljer och mode?
- Korsa in andra raser?
- Slå ihop närbesläktade raser?
Utformning av rasstandarder
Råd för utformning av rasstandarder:
- Uppdatera rasstandarder tillsammans med genetisk och veterinär expertis.
- Acceptera fler vanligt förekommande men recessiv nedärvda anlag (färg, hårlag) – helst inom rasen, men annars som en variant av rasen utan parningsbarriär.
- Förtydliga texten – ange mått på anatomiska detaljer i cm eller som proportioner närhelst möjligt.
- Motverka avel med extremformar genom att tydligt ange när ”gränsen är nådd”!
- Inför illustrationer.
- Bredda rättigheterna till rasstandarden – inte bara ursprungslandet utan även länder med stor population.
Referenser:
[1] Referat av föreläsning för Schnauzerringen och Pinschersektionen den 10 maj, Jan Hockart.
[2] Anmärkning: I texten har lagts in kompletteringar med kursiv stil och vissa uppgifter har korrigerats (t.ex. registreringar)
Schnauzerliv 